Föreställ dig att du ramlar in genom dörren med fyra fulla matkassar i den ena handen och en missnöjd 4-åring, som vill stanna längre i förskolan, hängande i den andra. Hallen är full av skolprylar, skor och ytterkläder, men det är trots allt möjligt att skymta en bit av golvets färg på några ställen. Du tar dig igenom hallen till slut och in i vardagsrummet. Där sitter tonåringen och din bättre hälft, som har ”jobbat hemma” i dag, i soffan och netflixar. När du passerar tv:n på vägen in till köket med matkassarna, registrerar du att de nu är på avsnitt 49, säsong 8.
I köket står fortfarande osten och allt annat framme på bordet efter hemmajobbarens lunch. Då hörs samtidigt från den ena halvan av soffan: Vad blir det till middag?
Försök att föreställa dig följande: När du precis ska säga något, visar det sig helt enkelt att du saknar en hel del ord i din vokabulär. Ord som skulle ha varit otroligt passande där och då: latmask, orättvist, bidra, sliten, skittrött, dela, städa, patetisk, idiot, husarbete, ROT, seriöst, mat, lurad, ost, netflix, tragisk, oduglig, oanvändbar, egoistisk, diska, jobba-hemma-du-snackar-skit, skärpning, flytta, ensamsemester, medelhavet, borta och veckovis. Orden finns helt enkelt inte där, för att du aldrig lärt dig orden. Du har aldrig kunnat orden.
Hur skulle du ha reagerat? Troligtvis hade du börjat skrika vilt och högt och rasande. Om det inte hjälpt, hade du kanske kastat en stol eller två, i alla fall den där osten, i riktning mot soffan. Kanske hade du tagit ner tv:n och kastat ut den genom fönstret. Givetvis utan att koppla ur en enda sladd, så att den också drog med sig Apple TV, dvd-spelaren, surround-anläggningen och Playstation. Sen hade du kanske tagit alla fjärrkontroller du kunde hitta, lagt dem i en stekpanna och satt på plattan på max och dukat fram djupa tallrikar på bordet. När Fjärrkontrollerna smält färdigt hade du rivit lite ost över och ställt fram stekpannan på bordet utan underlägg, tagit 4-åringen i handen och försvunnit ut – i riktning mot McDonalds.
Detta är som sagt spekulationer. Det kan säkert tänkas att just du hade reagerat annorlunda. Att du hade tagit det lugnt. Att du hade svalt irritationen, även om detta hade skett hundra gånger tidigare. Det är en bra lösning. Särskilt för hen som i framtiden blir din psykolog. Hen behöver trots allt nya patienter för att hålla verksamheten igång, och du blir en intressant patient.
Vi människor reagerar på alls om händer oss, antingen vi vill eller inte. Oavsett om vi ger uttryck för det eller ej, så sätter alla intryck sina spår. Den som har språket, kan sätta ord på sina upplevelser. Den som har ett rikt språk, kan uttrycka sig nyanserat om dem, och på det sättet förstå sig själv och sin omgivning bättre – och göra sig bättre förstådd inför sin omgivning.
1-åringen däremot, hen skriker och välter gröttallriken i golvet i ren protest mot den obehagliga mätthetskänslan. De flesta vuxna tacklar mätthet genom att säga att de är mätta, och när de är trötta säger de att de vill gå och lägga sig. Vissa ungdomar kan tackla frustration genom att klottra FUCK YOU på varje busskur i stan. Andra skriver brev till lokalpolitikerna om behovet av en fritidsgård.
Om du vill ge ditt barn något som verkligen är värdefullt, något som varar livet ut och som ger positiva ringar på vattnet i varje del av tillvaron – från och med nu och fram till 100-årsdagen, då ska du ge barnet ditt språk. Språket är vårt allra viktigaste verktyg för att tacka livet. Och man lär sig det genom att höra ord – många ord! – om och om igen!
Så sätt dig med barnet i soffan och läs!
